För att kunna gå vidare så måste man börja med att vara ärlig mot sig själv. Rannsaka sig själv, vad man vill, vad man känner, vart  man står. 
Just nu vet jag inget av det och jag vet att jag står i ett vägväl i livet då jag antingen tar tag i livet eller fortsätter som jag alltid gjort innan. Utan mål eller drömmar. Jag har haft ett liv, men har jag verkligen levt. 

Detta får bli min start på något nytt, jag ska använda  mig av mina tankar och funderingar som en platå för en nystart. För att jag ska kunna hitta mig själv så måste jag våga vara brutalt ärlig och blotta mig själv, mina tankar och känslor för mig  finns det inget bättre sätt att göra detta än att få skriva. 

Mitt liv har alltid varit kantat av motgångar och trauma. sanningen är att jag kan inte ens minnas när jag kände mig genuint lycklig. Jag har så länge jag kan minnas alltid skakat av mig allt och skjutit det lite åt sidan och förträngt det och gått vidare har alltid fåttt höra "Du är så stark" "Du fixar detta" vilket också gjort att man har känt att man hela tiden måste leva upp till det. men för första gången så känner jag att livet kommit ikapp mig med sån kraft att jag orkar inte vara stark längre. Jag orkar inte försöka låtsas som om allt är bra. Orkar inte vara glad. 

att tillåta sig känna sig som man mår, svag så otroligt svag, liten och hjälplös är bland de mest skrämmande jag varit med om, paniken som kryper i kroppen, tårarna som jag inte längre försöker stoppa, alla sömnlösa nätter, alla mardrömmar och oroliga nätter, illamåendet, maktlösheten, oron, huvudvärken, saknad av hungerkänsla listan kan göras lång. 

Och allt började den 17 april. Dagen jag aldrig kommer glömma. 
Livet, vardagen sen den fruktansvärda dagen har aldrig blivit detsamma igen. 
Jag  förlorade så  mycket  den  dagen  som  jag  aldrig  kommer  kunna  få  tillbaka.  Och  jag kommer  aldrig  förlåta  mig  själv  för  den  dagen  och  det  jag  gjorde  även  om  jag  inte  ville.  kommer  aldrig  förlåta  mig  själv  för  att  jag  inte  var  starkare och  följde  min  egen  väg,  allt  hade varit  så  annourlunda då.